Ångest i sociala situationer
Att inte passa in...
Har du någon gång känt att du inte passar in? Den känslan har jag verkligen varje dag. I varje social situation jag befinner mig i. Det räcker att jag går utanför dörren och stöter på grannarna. Pratar de inte så mycket försöker jag fylla tystnaden genom att babbla. Det slutar oftast med att jag går därifrån och känner mig skitdum. Jag säger saker jag verkligen inte vill säga egentligen, bara för att jag blir nervös. För grannarna har jag berättat saker som hur många gånger jag och Johan har bråkat, pratat om vår ekonomi, berättat hur många basbelopp Johan har på tjänstebil osv osv. Saker som jag verkligen inte vill berätta för någon som jag inte känner helt enkelt. Saker som kanske inte passar sig. Som inte är enligt de sociala koderna. När jag babblar av nervositet och stress tänker jag samtidigt andra saker så som ”nu tycker de att jag är konstig” ”varför pratar jag så mycket” och därför blir det väldigt ogenomtänkta saker som sägs. Jag tror det får mig att framstå som ganska korkad.
Jag lyckas lägga band på mig på Isabelles förskola, när jag pratar med hennes förskolelärare. Ibland säger jag lite för mycket, men oftast håller jag mig till det som är enligt de sociala koderna. Så som ”hur har det gått idag? Har hon ätit bra?” Och håller samtalet under några minuter. Men ibland, som häromdagen bara slinker saker ur munnen på mig och jag mår dåligt efteråt.
Jag har nog känt mig socialt missanpassad sedan mamma dog.... sen har det blivit värre med åren. Ju mer jobbiga händelser man är med om ju mer internaliserar man känslorna, som i mitt fall har varit att jag inte passar in, är konstig. Min pappa sa alltid att jag var konstig och det är något som jag tagit med mig ut i vuxenlivet.
I tjejgrupper kunde jag under skoltiden bli utfryst på grund av att jag pratade för mycket, tog för mycket plats eller sa fel saker. Jag har ganska många smärtsamma minnen av just sådana situationer.
Som en gång till exempel då jag var medbjuden på en tjejkväll där jag bara kände en av tjejerna. Nervös som jag var, pratade jag jättemycket och berättade att jag skickat nakenbilder till min dåvarande kille. Någon av tjejerna sa ”usch vad äckligt” och efter det ignorerade de mig till en så pass grad att jag gick och la mig och grät. Min kompis kom in och kollade till mig. Efteråt fick jag tipset att inte ta så mycket plats i början när man är ny i en grupp. Men om man är som jag och pratar av nervositet och har svårt för att vara tyst. Hur gör man då? Min taktik har varit att helt enkelt undvika sådana situationer. De betyder ändå bara ångest.
Nu kan jag inte längre välja de situationer där jag vill och orkar vara social då Isabelle har börjat leka med kompisar utanför förskolan. En del av mig tycker det är jätteroligt att lära känna nya människor, men jag har såpass dålig självkänsla att jag är orolig för att jag ska förstöra för Isabelle genom att vara socialt klumpig med föräldrarna. Det är med ångest i bröstet jag går därifrån med Isabelle och undrar om hon kommer få leka med barnet igen för att föräldrarna inte orkar umgås med mig.
Johan säger att jag överdriver. Jag pratar inte alls så mycket som jag säger att jag gör. Men jag känner så. Det tar inte bort min ångest.
Om jag bara kunde få lite mer självkänsla och självförtroende... och sluta bry mig så mycket om vad andra tycker.
-----
Jag har precis nattat Isabelle som ville vara "bebis" och somna i min famn som Alexander gör. Egentligen ville hon att pappa skulle natta men jag fick duga då Johan är på väg till Stockholm. Det är hans introduktionsvecka på MBA-utbildningen han gör vid Stockholms universitet och han kommer inte hem förrän fredag kväll. Det känns tufft.
Lite bilder från dagen
Hej Åsa. Du är en av de absolut trevligaste, snällaste, roligaste, ödmjukaste, mjukaste, klokaste människor jag någonsin träffat. Vi har inte pratat så många gånger men jag har älskat att prata med dig när vi har pratat. Ta med dig det, kramar!