Tacksamhet och ångest
Ångesten igår var inte nådig. Jag var mer nervös för att dela med mig av min historia än vad jag trott. Svetten rann och jag var röd över hela bröstet och ansiktet när jag lagt upp inlägget. Hjärnan gick på högvarv och hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var orolig för att ni skulle döma, mig som vän, mamma, kollega, människa.. Men när era underbara kommentarer började trilla in släppte ångesten mer och mer och idag mår jag bättre.
Jag är så tacksam för det stödet jag känner från er, från min man och familj. Det gör mig starkare. För visst är det tufft att blotta sitt innersta och göra sig så sårbar.
Jag har gått runt med diagnosen sedan 2015 och känt att det varit en mörk hemlighet som jag aldrig någonsin får avslöja, tills idag, då jag äntligen tagit modet till mig. Mycket för att jag dagligen, både i arbetslivet och privatlivet, stöter på fördomar om bipolaritet. Dessa fördomar har fötts av den okunskap som råder om sjukdomen. Jag har flera gånger hört "han/hon är bipolär" i sammanhang där bipolär används som ett skällsord. Vid dessa tillfällen har jag tidigare nästan sjunkit under jorden av rädsla för att "bli påkommen". Men nu känner jag istället en vilja att berätta för dessa människor att många av oss bipolära är gemene man. Vi arbetar, pluggar, har barn, är gifta, skilda, finns i alla samhällsklasser. De flesta av oss märker man inte, både på grund av att man som bipolär oftast inte är öppen om sin sjukdom, men även för att många går runt omedvetna om att de lider av sjukdomen.
Inte sällan söker man som bipolär hjälp under de depressiva skoven och inte de hypomaniska/maniska då man mår toppen. Varför ska man söka hjälp när man mår jättebra? Inte sällan får man dessutom antidepressiva som gör att man går in i en hypomanisk/manisk fas. Det var det som bland annat hände med mig.
Jag skulle verkligen vilja berätta min historia för er. Den som ledde till var jag är idag.... det är många pusselbitar som handlar både om arv och miljö, men främst miljö i mitt fall. Exakt när jag insjuknade är svårt att säga, liksom om det är sjukdomen som påverkat mina val i livet, eller valen jag gjort i livet som påverkat sjukdomen. Jag kan tänka mig att en ömsesidig växelverkan har varit det som lett till var jag är idag.
Anledningen till att man får sjukdomen bipolär beror på både arv och miljö. Är man dåligt genetiskt utrustad (har mycket psykisk ohälsa i släkten) har man större benägenhet att drabbas av sjukdomar som just bipolär sjukdom och i regel är det en stressande livshändelse som utlöser sjukdomen (Bipolär.nu)
Jag kommer inte helt otippat från en släkt med mycket psykisk ohälsa. Jag tänker inte gå in på detaljer av respekt för släktingar, men jag vet att jag föddes med en skörhet för att senare drabbas av psykisk ohälsa.
Min historia börjar när jag endast var 2,5 år. Mer om detta berättar jag i nästa inlägg tänkte jag.
Delar med mig av en bild på mitt sällskap här hemma. Hans nya grej är att sova i soffan. Han hade en period på två veckor då han bara skulle ligga på oss, dygnet runt. Det är ganska skönt att kunna lägga ned honom och t.ex. gå på toaletten själv, äta.. :) Natten gick förresten bra. Jag orkade hela! Han vaknade tre gånger mellan 23-06 och sov på mig halva denna tid. Jag är trött idag men mår väldigt bra. Mycket på grund av all kärlek jag fått från er. <3
