Småbarn, sömnbrist och psykisk ohälsa
I 9 månader gick jag runt gravid och hade inte en tanke på att det skulle bli tufft att få en liten bebis, mycket på grund av bristen på sömn det oftast innebär. Jag hade pluggat i några år och innan dess rest och var således van vid att kunna anpassa studierna efter mina önskemål. Strax innan Isabelle blev till fick jag diagnosen bipolär typ 2 och blev insatt på medicin som gjorde mig extremt trött. Jag snittade ungefär 10 h sömn/natt och behövde verkligen dessa timmar för att må bra. Medicinen gjorde mig dessutom groggy och hade lång halveringstid.
När Isabelle kom fick jag en chock. Jag hade bestämt mig för att försöka amma och de första nätterna på BB spenderades sittandes upprätt och mestadels vaken p.g.a. smärtan i bröstvårtorna. Väl hemma fortsatte nätterna på liknande sätt. Isabelle hade dessutom en vakenperiod mellan 1-4 varje natt så tröttheten var total. Som en konsekvens av detta plus all överväldigande oro som jag plötsligt hade för en annan människa, hamnade jag i en depression. Inte djup men ganska långvarig.
Innan Isabelle, hade jag alltid tänkt att jag i värsta fall fick ta livet av mig. Det låter, och är såklart väldigt hemskt när jag säger att den tanken fick mig lugn då det gav mig någon sorts kontroll i mitt dåliga mående. Jag hade med åren vant mig vid tanken och den innebar en slags trygghet för mig.
När jag hamnade i depressionen efter Isabelle och av vana tänkte den tanken stannade jag upp och slog bort tanken. Jag skämdes över att överhuvudtaget ha tänkt den. Nu var mitt liv helt plötsligt så mycket mer värt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte denna insikt var jobbig. Jag kunde nu inte längre ha detta som en slags sista-utvägen-tanke. Hur skulle jag nu tänka när allt var som jobbigast?
Jag fortsatte med min medicinering som vanligt, gick och pratade med min samtalskontakt på psyk och fick mycket stöd från främst min man Johan, men även vänner och andra familjemedlemmar. Så småningom vågade jag ta steget och ge upp amningen då Isabelle inte blev mätt och plötsligt kunde Johan och jag turas om på nätterna. Men bristen på sömn bidrog till depressionen och min ständiga ångest.
Johan fick ta väldigt många nätter och morgonar under en lång period på grund av att jag mådde så dåligt. Jag vet inte hur jag hade klarat det psykiskt annars. Detta tärde på Johan som innan vi bestämde oss för att försöka få ett syskon till Isabelle fick mig att lova att vi skulle dela upp nätterna.
Nu har Alexander funnits med oss i nästan två månader och jag kämpar verkligen med att orka med nätterna så Johan får sova och orkar jobba. Vissa nätter går det jättebra men andra som t.ex. häromnatten får jag sådan ångest när Alexander vaknar att jag nästan springer in till Johan som sover inne hos Isabelle. Johan säger aldrig något utan går upp och tar Alexander. J ag vet att jag flyr från ångesten av ren instinkt och sedan drabbas av skuldkänslor för att Johan inte får sova vilket ger mig mer ångest, men det är svårt att bryta ett invant och dessutom instinktivt mönster.
Min utmaning till mig själv är att stanna i ångesten för jag vet med erfarenhet att när jag lyckats göra detta har det blivit mindre outhärdligt nästa gång.
Inatt utmanade jag mig själv och tog hela natten. Jag var helt slut imorse kl 5.30 när båda barnen vaknade men efter någon timme när jag vaknat till, druckit en kaffe och ätit något, kände jag mig stark.
Så viktigt att prata mer öppet om sådant här, modigt och bra av dig att du vågar dela med dig! Hejja dig!