Robin Lehner och Mina första minnen...
Jag läste idag om NHL-målvakten Robin Lehner som öppnat upp sig om sin bipolära diagnos och sitt missbruk. Han skriver i den amerikanska tidningen The Athletic om när han i mars i år fick en sådan stark panikattack att han var tvungen att gå av isen. Om år av självmedicinering i form av alkohol och tabletter, hur han under sina maniska perioder hade världens självförtroende, energi och presterade bättre som målvakt medan de depressiva perioderna var ett rent helvete.
Lehner vågade och orkade tillslut söka hjälp och fick diagnoserna bipolär typ 1, ADHD och PTSD. Det är mycket vanligt att man har en samsjuklighet vid psykisk sjukdom. Lehner berättar om stigmat förknippat med bipolär sjukdom och om rädslan för att berätta för andra. Skulle han förlora jobbet? Han skriver så extremt bra så jag måste citera:
I am not sharing this story to make people think differently of Robin Lehner as a professional goalie. I want to help make a difference and help others the way I have been helped. I want people to know that there is hope in desperation, there is healing in facing an ugly past and there is no shame in involving others in your battle. My journey is still new. Every day is a battle and each day a new chance to grow as a man. It is time to take the "crazy person" stamp from bipolar disorder. I am working hard to become the latest to battle this unfair stigma. Our battle together is just beginning.
För mig är det er jag involverar i min kamp. Tillsammans kan vi öka kunskapen om bipolaritet och psykisk ohälsa och på så sätt minska stigmat och skammen som finns kring den. Detta är i alla fall min förhoppning och vision som får mig att våga fortsätta berätta min historia.
I förra inlägget skrev jag att jag skulle berätta om vad som hände när jag var runt 2-3 år.
Det är med mycket eftertanke jag berättar om just detta. Tankar som hur det kan hjälpa andra, vad det gör med mig, hur det får min mamma att framstå och hur det påverkar mina syskon osv. har tragglats i mitt huvud i lika många år som jag haft en önskan om att en dag berätta. Min upplevelse.
Just denna händelse berättar jag om utifrån mina minnen, samt vad jag fått berättat för mig från min mamma, olika släktingar och vänner till min mamma. Jag fick tyvärr inte chansen att känna min mamma i vuxen ålder så jag vet inte hur hon hade ställt sig till att vara så öppen om vad hon gått igenom. Det är dock min förhoppning att hon hade varit stolt över mig som vågar berätta och tyckt det var något fint om hennes erfarenheter kunde hjälpa någon annan.
Min pappa har med all säkerhet en helt annan bild av vad som hände och om någon annan släkting tar illa upp så vill jag redan nu säga att det inte är min mening att smutskasta någon utan att berätta min historia ur mitt perspektiv.
Jag har så länge jag kan minnas haft några minnen som visat sig som osammanhängande bilder i mitt huvud. Jag kommer t.ex. ihåg att jag bodde på Timotejvägen i Sunne när jag blundade och tänkte att det var som att titta på en film. Jag var då 5 år gammal, men det skulle ta till 12-års åldern innan jag kunde sätta ihop dessa minnen i ett sammanhang.
Jag minns det som igår, där jag låg i min säng och grubblade och fick "aha-upplevelse". Äntligen förstod jag. Men vilken tragisk insikt det var. Oförmögen att bearbeta det då, fick det dröja till vuxenåldern tills jag orkade.
Första minnet utspelar sig i köket i det röda huset på landet där vi bodde något/några år. Pappa skriker på mamma att vi ska hämta ärtor. Jag och mamma går och hämtar ärtor i vad jag tror är källaren. Jag kan fortfarande känna känslan som var att pappa betedde sig konstigt och skrämmande. Nu i efterhand är jag ganska säker på att min pappa var berusad.
Andra minnet består av mig, mamma, min syster och min pappa. Jag sitter i knäet på min mamma, äter kinapuffar i en kopp och min syster Lisa är någonstans i periferin. Vi tittar på Disneydags, då min pappa kommer och tar ett hårt grepp i mammas högra arm och drar upp henne bryskt. Jag blir sittandes kvar i soffan.
Tredje minnet är i mammas och pappas sovrum. Jag gick förmodligen in för att kolla var mamma tog vägen och ser då pappas rumpa sticka upp i lakanen och hör pappa skrika – gå ut!!! Jag blir rädd.
De resterande minnena är ganska diffusa. Vi är i hallen och det är stressigt och skrämmande. Mamma packar saker och vi åker därifrån. Vi kommer till min morfar och hans fru, där vi sover på en madrass i deras vardagsrum. Min morfar var en inbiten kedjerökare och jag minns den tjocka röklukten från den natten.
Resten har jag fått berättat för mig. Mamma kontaktade kvinnojouren och vi bodde i en av deras lägenheter någonstans ett tag.
Mina föräldrar hade ett så kallat hat/kärleksförhållande. De träffades under ganska olyckliga förhållanden. Pappa var fortfarande gift och hade två barn, men lämnade familjen för mamma och skaffade en ny familj med henne, mig och min syster. Det varade dock inte så länge. När min syster låg i mammas mage bråkade mina föräldrar väldigt mycket och förhållandet knakade ordentligt.
Både mamma och pappa var ganska vingklippta som personer, kom från trasiga familjeförhållanden och stödet från deras respektive familjer var dåligt. Det kanske var en av sakerna som gjorde att de drogs till varandra. Att de kände någon slags samhörighet på grund av detta.
Mamma tog tillbaka pappa några gånger efter vi flytt från honom, tills hon var redo att lämna för gott. Vi flyttade då upp till min mormor och hennes man i Värmland där min mamma startade ett helt nytt liv med sina två döttrar, jag då 3 år och min syster 1,5 år.
När jag blev mamma fick jag en helt annan förståelse för min egen mamma. Att vara ensamstående med två små barn i nästintill samma ålder, ha dålig ekonomi, vara sjuk.... Vilken kämpe hon var.
