Åsas andrum

Hej på er!

Denna veckan har varit lite speciell. Då Johan varit i Stockholm på introduktionsvecka för MBA har hans pappa Rolf varit här istället. Det har verkligen varit guld värt. Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat utan honom. Isabelle vaknar inte sällan kl 4 och som regel runt 5. Alexander somnar runt 21-22 för natten och äter i genomsnitt var 3:e timme men ibland oftare. Sömnen är såklart viktig för alla men den är om än viktigare för en person som har bipolär diagnos. Sover jag dåligt under en längre period kan det bidra till en depression eller till en hypoman period.

Denna vecka har Rolf sovit i gästrummet och när Isabelle vaknat på morgonen har han gått upp med henne. Han säger att han ändå är vaken kl 4 men han är märkbart trött på eftermiddagen. Isabelle älskar sin farfar och jag är säker på att han kommer vara lika populär hos Alexander. 

Tänkte att jag skulle fortsätta på min historia och berätta dagen då min mamma dog. 

Fredagen den 5 februari 1999. Dagen då allt förändrades. 

Det är märkligt att det kvittar hur många år som går, det känns ändå som att vore igår det hände. Möjligtvis förra veckan, nu efter 19 år.

Vi bodde i vårt grå radhus med vita knutar på furirvägen 9 i Sunne och hade gjort det i över två år. Nästan rekord för att vara mamma, som verkligen var en rastlös själ. Vi flyttade i genomsnitt vartannat år. När mamma dog var vi inte oväntat på väg till ett annat radhus som var mindre. Lisa och jag skulle få dela rum igen och det var ingen flytt vi såg fram emot. Mamma hade börjat packa lådor vilket underlättade för min moster och mormor när de skulle packa ihop vårt hem efter mamma dött. 

Den 5 februari vaknade jag av att mamma kräktes på toaletten. Jag vände mig om och höll för öronen, det lät så äckligt. Men när det inte slutade gick jag tillslut upp och frågade mamma hur det var med henne. Hon skrek till mig att gå därifrån och stängde dörren. Jag gick och tog på mig kläder, jag kommer inte ihåg om jag åt men mamma ropade plötsligt på mig från sitt rum. "Åsa, kom hit!" Jag skyndade mig dit. "Ring 112"  "Men vad ska jag säga, stammade jag" "Bara ring!"

Jag ringde 112 på vår gamla gula fasta telefon med snurra. För er som inte kommer ihåg dessa telefoner så tar det en halv evighet att bara slå 112. En kvinna svarade och frågade hur hon kunde hjälpa mig. Jag sa att mamma är sjuk. Kvinnan frågade efter vår adress och jag uppgav furirvägen 9. Efter det gick jag på mammas direktiv och stängde in våra tre hundar, en labrador och två Norfolkterriers i min lillasyster Lisas rum. Inte långt därefter kommer ambulanspersonal in i huset med en bår och hämtar mamma. Det sista jag frågar henne är om hon inte ska ha något på sig då hon endast var iklädd trosa. Jag skämdes. Jag var 12 och min lillasyster var 10. Där stod vi två och tittade på mamma när hon rullades ut till ambulansen och aldrig kom tillbaka igen. 

Kort därefter kom en granne inrusandes och frågade om hon kunde hjälpa oss. Nej, sa jag. Vi ska till skolan. Jag tog med min lillasyster och tillsammans gick vi till skolan. Senare den dagen hade vi basketmatch och mitt under matchen kom skolans engelskalärare in på planen och hämtade mig. Hon var märkbart uppstressad och sa att hon hoppas att inget hänt. Med en klump i magen går vi igenom hela skolan till personalrummet på andra sidan där jag möts av min moster och lillasyster som står och kramar varandra och gråter. Min moster tittar upp och säger de tre värsta orden jag hört i mitt liv "mamma är död"

Kort därefter går vi till sjukhuset som ligger på andra sidan gatan från skolan och in till rummet där mamma ligger. Jag kommer ihåg att jag bara kände mig förbannad på att socialsekreteraren var tvungen att vara med i rummet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat. Jag kunde såklart inte förstå att mamma låg där död. Min moster klappade mamma på kinden och sa "känn, hon är fortfarande varm" Jag kommer inte ihåg om jag kände.

Jag har gått igenom denna dag säkert 500 gånger i huvudet och tänker alltid att om jag skulle få denna stund åter, skulle jag slängt mig över henne, kramat henne, pussat henne och haft svårt att släppa taget om henne. Samma sak på morgonen innan hon dog. Jag hade velat säga att jag älskade henne över allt annat, att hon var världens bästa mamma. Men det sista jag sa till henne var "ska du inte ha en tröja på dig" 

Nu i vuxen ålder så vet jag ju att hon visste att jag älskade henne, men som barn tog detta hårt på mig.

Den dagen följde vi med vår moster hem. Hennes familj och mormor var de enda släktingar vi hade i Sunne. Vi fick sova i vår kusins rum den natten, på en alldeles för liten madrass. Jag hade fått med mig ett kort på mamma som föreställde henne i ett vitt sidennattlinne och med strykjärnet i högsta hugg. Jag hade tagit det kortet någon månad innan. Kortet hade jag under huvudkudden många många nätter. 

När jag vaknade morgonen efter tog det mig ett tag innan jag förstod var jag var och kom ihåg vad som hade hänt. Den smärtan som jag då kände var överväldigande. Jag hade ont i hela kroppen. 

De följande månaderna fram till skolavslutningen skulle vi bo hos vår moster, hennes man och deras tre barn. Jag och min syster ville absolut inte flytta ned till Värnamo till vår pappa som vi inte kände, men i juni samma år gick flyttlasset dock ned till Värnamo då tingsrätten beslutade att ge vårdnaden till vår pappa. 

Det var hos pappa det jobbiga började…

Nedan utdrag ur dagboken jag skrev i under perioden efter mammas död.