Åsas andrum

Denna text skrev jag precis efter jag fått min diagnos.. Redan då hade jag tankar på att berätta om min sjukdom.

”Att komma ut som bipolär”

Jag vet att detta uttryck står för att offentliggöra sin sexuella läggning men jag kommer ändå att använda det eftersom jag känner att det passar i min situation också. Efter många år av psykisk ohälsa kan man säga att det nådde sin kulmen fredagen den 13:e februari i år. (2015)  Datumet kunde inte passa bättre, dagen då jag åkte in till psykakuten för suicidbedömning. Jag hade i många år tagit antidepressiva främst för min panikångest men även för återkommande depressioner. Under åren jag bodde i Australien fick jag dosen dubblerad eftersom jag mådde så pass dåligt en period. 100 mg Zoloft/dag och Xanax vid behov. Denna höga dos satte igång något i mig. Jag var ständigt glad och blev ganska snart omdömeslös och även hänsynslös. Jag började titta på andra killar, trots att jag var tillsammans med en riktigt bra kille som tagit tillbaka mig gång på gång efter mina snedsteg. Jag flörtade hej vilt och sökte mig till det farliga. Efter ganska kort tid med den nya dosen hade jag varit otrogen, gjort slut med min kille och flyttat in i ett rum i en lägenhet med två andra tjejer. Jag kommer knappt ihåg denna tid, det hände så mycket, men det tog ungefär två månader sedan tog jag planet hem till Sverige. Livet fortsatte i 300 km/h och ganska snart hade jag en ny kille som jag flyttade in med. Det var inte förrän jag gjort slut med denna nya kille, flyttat till mina föräldrar och sedan flyttat till egen lägenhet som den hypomaniska perioden blev avbytt av en depression. 

I mitten av förra året träffade jag mannen i mitt liv som jag verkligen kunde vara mig själv med. På gott och ont. Jag experimenterade med min medicin och var riktigt jobbig mot honom men han stod ut. Tack och lov. Med hans stöd och kärlek vågade jag berätta vad jag kände för läkaren.

Fredagen den 13:e sökte jag läkarvård för att jag kände att jag inte längre orkade med all ångest jag bar på inombords. Den hade i början på detta år börjat bli så påtaglig att jag kände den i magen och halsen hela tiden. Jag ville inte dö men jag orkade inte längre leva med den. Läkaren som jag skulle träffa hade jag valt med omsorg. Jag hade hört på ryktesväg att hon verkligen bryr sig om sina patienter och jag blev inte besviken. Redan i väntrummet förstod jag att jag hade valt rätt. När hon ropade upp mitt namn muttrade ett gammalt par som satt på andra sidan väntrummet ”varför får inte vi dig, vad orättvist” Detta gjorde att jag kände mig priviligierad som fick komma till henne. Väl där inne visade tog jag upp min Ipad med skakiga händer och började läsa så professionellt och sakligt som jag bara kunde. Jag hade skrivit ner min anamnes, min medicinering, förslag till annan medicinering samt förslag på diagnoser. Jag förklarade för henne att jag inte orkar leva med min ångest längre utan att röra en min. Jag ville inte tappa det helt enkelt, men läkaren såg väldigt orolig ut. Hon sa att det verkade som jag hade kämpat hela mitt liv med att utreda mig själv och att det var slut nu, att det var hennes ansvar som läkare att göra det. Sedan frågade hon hur jag skulle ta livet av mig om jag skulle göra det varpå jag svarade ”jag vet inte, men kanske tabletter i så fall” Det kändes som det ärligaste svaret jag någonsin kunde ge henne. 

Det var förmodligen detta svar som gjorde att hon skickade mig till psykakuten den dagen. 

Väl på psykakuten fick jag vänta 8 h, vilket var kort väntetid menade sjuksköterskan på. Jag satt lugnt och läste i tidningar timme efter timme tills jag äntligen fick komma in till ST-läkaren. Han ställde några frågor och satte sedan in mig på en ny medicin. Hela han lyste upp när han berättade om denna ”mirakelmedicin”. Hur den fungerar på depressiva patienter likaväl som schizofrena, fast på olika doser då. Jag fick en låg dos, på gränsen mellan depressiv och bipolär. 

Dagen efter jag börjat trappa upp min nya medicin kände jag mig som en helt ny människa. För första gången sedan jag kunde minnas kände jag ett inre lugn. Den påtagliga ångesten var som bortblåst, hjärnan gick inte på högvarv och jag kunde sortera tankarna. Min gamla hjärna hade helt enkelt tagit en välbehövlig semester och efterlämnat sig en väldigt kompetent ersättare. Jag njöt av mitt nya jag men var lite ängslig över bieffekterna. Jag kände mig väldigt trött och nästan lite apatisk. Från att ha varit antingen hypoman eller depressiv i så många år till att helt plötsligt befinna sig i ett mellanläge var skrämmande. 

Efter mötet på psykakuten hade jag kontakt med något som kallas vårdjouren ungefär i en månad. Första gången de ringde kändes det så tryggt att vi kom överens om att de skulle ringa några gånger i veckan för att höra hur det var med mig. Jag frågade om Malin som sjuksköterskan som ringt mig första gången hette kunde ringa mig eftersom jag kände att jag fått bra kontakt med henne. Det gjorde hon. Detta är faktiskt bland de få sakerna som fungerat riktigt bra inom psykiatrin under de åren jag haft kontakt med dem utifrån min erfarenhet. Efter ett tag kände jag att vårdjouren inte behövde ringa mer, jag kände mig stabilare än någonsin.

Hur länge jag haft denna sjukdom vet jag inte men jag anar att det började i tidig vuxen ålder, runt 18 års åldern och jag är idag 28. Med andra ord har jag i ungefär 10 år gått runt odiagnostiserad. 

Att komma ut ur garderoben som psykiskt sjuk var inte ett lätt beslut. Anledningen till varför jag valt att göra det är för att jag hoppas kunna hjälpa någon att känna att det finns hopp. Vi kan leva vanliga liv i förhållande med barn och hundar eller vad vi nu föredrar, men för att kunna leva ett stabilt liv behövs ofta hjälp med verktyg i hur du ska hantera eventuella (hypo)manier och depressioner och i många fall även medicinering. Jag rekommenderar alla där ute som känner igen sig i min situation att våga be om hjälp för hjälp finns att tillgå.  

Kram Åsa.